Älskade Jaktkamrat  

Du kom till oss sommaren 99. En grå liten dunboll som charmade alla och blev så älskad. Du var lös hemma på gården hela sommaren och växte så det knackade. Tillslut hade du växt upp till en stor och ståtlig gråhundshane.  Du utstrålade självförtroende och säkerhet och det var nog det som gjorde att du var så snäll både mot andra hundar och människor.

Första hösten kom och redan då visade du att du hade en jaktlust utöver det vanliga. Många otaliga mil med bil är körda för att leta reda på dig när du har förföljt älg långa sträckor.  Din iver när du förstod att det var jakt på gång var fascinerande att se.  När första älgen var skjuten, efter ett fint ståndskall så fällde Husse en tår av lycka och stolthet eftersom han då kände att detta skulle bli en bra älghund. Din jaktlust bara ökade allt eftersom åren gick och många älgar fälldes efter dig. Du skällde också björn vi ett par tillfällen och visade ingen rädsla för det.

 Du var inte bara en jaktmaskin utan också en kär vän och familjemedlem. Du skulle ha vaktat din familj med ditt eget liv om det så behövdes. Din pondus växte eftersom och ibland kunde man till och med skönja lite kaxighet. Tillslut kom den dagen din Husse bävat för under många år. Du hade haft fint ståndskall i flera timmar, vi hörde skallen eka mellan bergen. Det blev tillslut mörkt och vi ville att du skulle komma tillbaka. Vi ropade och sköt skott i luften för att påkalla din uppmärksamhet men du ägnade nog inte oss en tanke för du var på din arbetsplats och gjorde det du var född till. Tillslut blev det alldeles knäpptyst. Vi väntade på dig men du kom aldrig. Kvällen blev sen och vi bestämde oss för att åka hem även fast det kändes hemskt och olustigt att lämna dig i skogen. Vi la ut en filt och mat så du skulle kunna äta och lägga dig när du kom tillbakas. Vi sov oroligt kunde bara tänka på våran vän som var kvar i den svarta skogen. Morgonen kom och vi körde tillbaka, lättade eftersom vi var säkra på att du skulle ha kommit tillbaka vid det här laget och stå med viftande svans och vänta på oss. Men du var inte där…

Vi letade hela dagen efter dig men du var som uppslukad av jorden. Oron och sorgen ökade. Vi var tvungna att lämna dig en natt till i skogen. På morgonen var vi säkra på att nu måste du ha kommit tillbaka, men vad fel vi hade. Ingen hund var där. Nu förstod vi att något allvarligt måste ha hänt dig. Letade hela dagen igen utan någon framgång. Hund pejlen hade visat riktning mot ett par tjärnar i området så vi anade oråd men kunde ej gå dit för mörkret kom så snabbt. Tredje dagen kom och vi begav oss iväg till fots för att kolla vart vi skulle få starkast signal från pejlen. Vi gick längre in i skogen och signalerna började bli starkare. Vi började närma oss en tjärn. Sorgen kändes fruktansvärd när det gick upp för oss att du troligtvis hade drunknat och att vi inte skulle kunna få tag i dig om du låg lågt ut i tjärn.

 Vi kom fram och signalen var jättestark. Ett tunt snötäcke hade lagt sig på tjärnen. Isen var väldigt tun och i sin iver för att hitta dig så gick din husse ut på isen och då brast den, som tur var så gick vattnet bara upp till midjan. Vi var tvungna att hugga granar för att lägga ut som bärliner så att vi skulle kunna komma oss ut längre på isen. Vi började att sopa bort snön från isen men hittade först ingenting. Efter en stund när vi nästan hade tänkt ge upp så började vi skymta något som tydde på att isen hade brustit för ett tag sedan. Vi skyndade att lägga om granarna så vi skulle nå ut dit. Försiktigt började vi sopa bort snön och tillslut ser vi fastfryst hår i isen. Du låg där.

 Även fast vi var förberedda på att hitta dig druknad så kom det som en chock när vi såg dig där under isen  och tårarna började strömma. Isen var så tunn att vi lätt kunde knacka sönder den för att få tag i dig. Vi drog upp dig ur vattnet och första absurda tanken var att vi kanske kan återuppliva dig, även fast vi visste att du legat i vattnet i flera dagar. När du väl var uppe på land så stod vi i en ring och grät.  Jakita kom fram och snusade på dig och sen började hon att gräva och styra snö över dig. Du var hennes bästa vän och nu skulle hon  begrava dig. Vi sörjde den underbara och trogna sällskapshunden, den fenomenala och arbetsivriga jaktkamraten.

Vi började den långa vägen tillbaka, benen kändes som bly och vi var tvungna att stanna för att vila flera gånger. Väl framme vid bilen så började jag att försöka peta bort lite is från din rygg. Jag vill få bort isen eftersom den påminde mig om  vilken fruktansvärd och panikslagen död du måste ha haft. Tanken var så fruktansvärd att jag knappt kunde tänka den. Vi slöt dina ögon och kysste dig farväl, på återseende vid andra sidan om regnbågsbron. ( http://www.indigo.org/rainbowbridge_ver2.html )

Vi körde iväg för att begrav dig bredvid din vän Rapp.  Husse virade in dig i din älsklingsfilt och kramad om dig, efter det så sänkte han ned dig i graven. Vi sköt salut för dig, två skott för att hedra en stor älgjägare och vän.

Vi lever kvar här på jorden med sorgen och saknaden varje dag. Troligtvis kan vi om ett tag känna glädje över att ha fått träffa en sån underbar hund som du, men vi är inte där ännu, nu finns bara smärta och sorg i våra hjärtan. Ondast gör vetskapen om att du litade på oss,  du väntade på hjälp och undrade vart vi var när du förgäves kämpade i det kalla vattnet. Du förtjänade en fridfullare död älskade vän. Tills vi möts igen, jag älskar dig vännen.

 De allra bästa vännerna, Taison och Jakita

Hanna Niva